Onsalas historia börjar mycket långt tillbaka i tiden. Här fanns det människor redan för 11 000 år sedan. Då låg inlandsisen kilometertjock bara någon mil inåt land, men utefter kustremsan seglade eller vandrade nomader norrut, fiskade och jagade och slog läger över sommaren, för att sedan likt flyttfåglar åter bege sig söderut på hösten.

Så småningom drog sig inlandsisen längre norrut och en del av nomaderna blev bofasta. Så småningom utmejslades en bygd som i huvudsak levde på jordbruk och sjöfart.
För den som vill veta mer har Onsala Hembygdsgille gett ut en bok som heter ONSALA.

Hansatiden

Gottskär har en lång historia. Hamnen är urgammal och användes redan på vikingatiden. När det tyska Hansaväldet bredde ut sig i mitten på 1200-talet trängdes den skandinaviska handelssjöfarten undan. Istället blev Gottskär och Kungsbacka viktiga handelsstäder och nordliga danska utposter mot Sverige, som allt som oftast befann sig i krig mot Danmark.

Under Hansatiden hade Gottskär stadsrättigheter och eget borgerskap Men staden hette inte Gottskär, utan Gåsekil. Namnet lever idag kvar i Gåsekilsvägen (Norra och Södra) som ligger några hundra meter söder om hamnen.

"Med stock och sten"

Efter Hansatiden växte Onsalalandets egen sjöfart kraftigt igen. Sedan gammalt seglade redarna på Jylland "med stock och sten" och återvände med spannmål. Men då (som nu) lade sig makt och överhet i människors göranden och låtanden. Den danske kungen bestämde 1567 att hallandsbönderna inte fick bygga större båtar än tidigare, och inte frakta större timmerstockar än tiigare. Dels ville kungen rädda de halländska skogarna från skövling, dels ville han skydda sjöfartsstäderna från den växande konkurrensen.

Långt från kungen

Men bönderna på Onsalalandet tyckte sig vara långt borta från kungens straffande hand, och byggde allt större båtar, inte minst för att kunna bärga de otroliga mängder sill som gick till i mitten av 1500-talet. Och så inträffade det, att kungen själv behövde förstärka fästningar och borgar, och till det lejde han in en hel del fraktskutor från hallänningarna. Så ironiskt nog blev det så att kungen bröt sitt eget förbud och drog nytta av bondeseglarna. Och bönderna med sina fartyg fick i sin tur rätt att driva handel med allehanda varor, inte bara "stock och sten". Det hade dom ju gjort ändå, men nu blev det tillåtet och behövde inte ske i smyg.

År 1642 fanns det 30 fartyg hemmahörande i Onsala socken. De hade en sammanlagd lastkapacitet på 1200 ton. Under krigen decimerades antalet, men nya fartyg byggdes och byggdes större än de gamla. 1697 fanns det 33 fartyg som tillsammans lastade 5265 ton.

Guldålder för bondeseglarna

År 1645 blev Halland svenskt, men de återkommande krigen gjorde att bönderna slets mellan gamla och nya makthavare, danske kungen i Köpenhamn och drottning Kristina i Stockholm.  Och under Skånska kriget, 1675-1679, decimerades onsalaflottan till bara spillror av vad den varit.

Men drottning Kristina kom på en medicin. Efter krigets slut gav hon hallänningarna fri seglation med handel och fiske. Det blev inledningen till den 20-åriga guldåldern för bondeseglationen. Under den tiden fördubblade bondeseglarna från Onsala sitt tonnage.

Men makthavarna i Göteborg såg inte med blida ögon på "halvdanskarna" i Onsala, som konkurrerade med stadens sjöfarare. Så klagomålen duggade tätt, och en del av hallänningarnas rättigheter drogs in. Och så, år 1700, inträffade det Nordiska kriget, vilket medförde att de onsaliensiska skeppen fick lämna sin vanliga handel och istället frakta krigsförnödenheter åt kronan.

Kaparen Lasse i Gatan

Onsalas mest berömde son, Lars Gathe var född på gården Gatan någon kilometer från Gottskärs hamn, i en bondeseglarsläkt. År 1710 gav regeringen tillstånd att starta kaperirörelse på västkusten, efter påtryckningar framför allt från Göteborg. Tillståndet utfärdades den 20 maj och redan den 14 juni begärde Lars Gathe kaparbrev för galjoten Lilla Jägaren. Lars Gathe var då 20 år gammal. Hans mor, Kerstin Larsdotter, hans bror Christian och svågrarna Olof Knape, Mikael Stare och Anders Thorson anmälde redan månaden efter att de hade byggt en fregatt med namnet Onsala Galej, avsedd att användas som kapare.

Och detta var bara början. Redarna, som var ingifta i varandras familjer, bildade en rad olika konstellationer som byggde kaparfartyg. De fick namn som La Revenge, Svenska Vapnet, Götheborg, Jägaren och Stövaren. Även erövrade och inköpta fartyg ingick i kaparflottan.

Många av dessa fartygsnamn lever kvar som gatunamn i Gottskär och Onsala. Även fientliga fartyg har fått ge namn åt gator, som exempelvis den norska fregatten Löwendals Galej, som uppbringade  Svenska Vapnet norr om Skagen.

www.gathenhielm.se

Romantiserad

Från början var Gottskär hemmahamn för flertalet av dessa. Men redan 1711, efter att ha gift sig, flyttade Lasse i Gatan till Göteborg. Därifrån styrde han sitt rederiimperium med en administrativ begåvning och en ledartalang som gjorde kaperiet till en blomstrande rörelse, både för honom själv, för delägarna och för Sverige. År 1715 adlades han och brodern Christian för sina insatser och tog namnet Gathenhielm.

Däremot var Lars Gathenhielm själv inte någon krigare. Han var invalidiserad, han gick med krycka och deltog bara i ett fåtal kaparfärder. Hans rykte som frejdig och modig kaparkapten har uppstått ur rykten och myter, och inte minst ur romanen Konungens Kapare av kustlöjtnanten M G Leijonsköld-Oxenstierna, som  tar sig författarens frihet att romantisera Lasse i Gatan långt utanförverklighetens  ramar.

Broder Chirstian var betydligt mera aktiv och förde befäl över ett flertal större kaparfartyg. Han blev så småningom kommendör vid amiralitetet i Göteborg.

Lars Gathenhielm avled år 1718, bara 28 år gammal. Hans kista i Onsala kyrka öppnades ungefär 200 år senare, och då togs bilden till vänster. Föga romantiskt.

Redare blev borgare

År 1723 var det slut med kronans gynnande av den halländska bondeseglationen. Städernas borgare hade klagat över böndernas konkurrens, och som argument använde man bland annat att bönderna drogs från jordbruket, och att skeppsbyggandet tärde på kronoskogarna.

Men redarna i Onsala lät sig inte hejdas så lätt. De sökte burskap och betalade sin avgift i olika städer. Ända fram till 1864 förekommer det onsalabor som sitter på sina gårdar och sköter sin sjöfart, men samtidigt är borgare i Kungsbacka, Göteborg, Varberg, ja ända bort till Helsingfors.

Föll som korthus

Bondeseglarna stod emot attacker från danska regenter, från svenska regenter, från konkurrenter, från fientliga örlogsfartyg, från storm och regn. Det som till slut besegrade dem var varken kungars eller väders makt, utan en teknisk nyhet: Ångmaskinen.

Ångfartygen höll en bestämd fart och kom fram på en bestämd tid. Detta upplevde befraktare och resenärer - inte minst den stora emigrantströmmen - som en enorm fördel. De som höll fast vid segelskutorna fann sig snart akterseglade (!) av utvecklingen.

Redarsocieteten i Onsala bestod av några dussin familjer, som alla var ingifta i varandra. Här trodde man inte att ångmaskinen var något hot mot seglen, inte förrän det var för sent. Under 1890-talet rasade hela verksamheten som ett korthus, det ena rederiet efter det andra gick i konkurs och drog med sig släktingar och delägare i en stor krasch.

Många tidigare välbeställda redare och sjöfarare fick nu gå från gård och grund, när kunderna försvann och fordringsägarna krävde återbetalning av lån och skulder.

Gottskär blir badort

Eftersom Gottskär under lång tid varit en ort för handel och sjöfart, fanns där självklart ett gästgiveri med mat, sprit, övernattning och skjuts till nästa gästgiveri, som låg i Kungsbacka. År 1881 togs gästgiverirättigheterna över av Gottskära Badhus AB, som snart uppförde en restaurang av nyare snitt. 

Det första varmbadhuset startades 1882 i en gammal sjöbod av Lovisa Norberg. Hon bar vattnet i hinkar, värmde det i en kittel och badade kunderna i ett gammalt saltkar. Mot tillägg kunde man också få tång i badet.

Från 1883 gick det regelbundna ångbåtsturer mellan Kungsbacka och Gottskär. Verksamheten blomstrade och växte, ett nytt varmbadhus byggdes, hotelldelen renoverades och byggdes till, ett handelshus och flera magasin byggdes.

Till vänster syns ångbåten Maria, som går i trafik mellan Kungsbacka och Gottskär. Det närmaste huset är varmbadhuset, som låg ungefär där hamnkrogen ligger nu. (Bild från boken Onsala, Onsala Hembygdsgille)

Så här kunde sällskapslivet se ut vid Gottskärs restaurang kring förra sekelskiftet. (Bild från boken Onsala, Onsala Hembygdsgille)

Societetsliv om sommaren

År 1884 byggde badbolaget en gångbro till Utholmen, för att anordna bad "för fruntimmer", eftersom där fanns en skyddad vik med sandbotten "särdeles lämplig för ändamålet".

Nu blev Gottskär populärt bland välbeställda göteborgare. Redan 1883 hade den första sommarvillan byggts, och de som inte byggde egna sommarhus hyrde in sig som sommargäster hos ortsborna och tog badkurer under kontroll av badhusets egen läkare eller sjukgymnast. De deltog i vad vi i dag skulle kalla vattengympa, och superade i "Societetssalongen", som restaurangen kallades. Efter maten spelades det piano, vanligen av någon av societetsfruarna med musikalisk bildning i bagaget. Det dansades en del, och herrarna samlades runt punsch och cigarrer.

Verksamheten köptes 1924 av Emil Hammarberg, som till skillnad från tidigare ägare var bosatt på orten. Han ägde Rösans gård, granne till Gatan. Han renoverade och byggde om restaurangen. Möjligen skulle han vid renoveringen haft bättre koll på skorstenen, för på midsommardagen tio år senare utbröt brand "troligen från någon rökgång", stod det i Nordhalland, och hela restaurangen brann ned. Emil Hammarberg lovade att ha en ny byggd till nästa sommar, och uppfyllde också löftet.

Drunknade på regatta

Nöjessegling har länge funnits i Gottskär, och i organiserad form åtminstone sedan början av 1880-talet. Då kunde nämligen tidningen Nordhalland berätta att det anordnats regatta på Kungsbackafjorden vid Gottskär. Emellertid hade man på den tiden inte kommit på att sprit och idrott inte hör ihop, så det bar sig inte bättre än att två båtar kolliderade och två personer drunknade.

Segelsällskapet Kaparen

1931 bildades en båtklubb, som så småningom fick namnet Segelsällskapet Kaparen. Otaliga är de ungdomar som i den klubben fått segel- och simutbildning. SS Kaparen drev under många år, ända fram till år 2000, simskola på Utholmen, men har nu släppt den verksamheten till kommunen, som har andra möjligheter.

Seglarskolan växer däremot år för år. SS Kaparen är framför allt känd för sina framgångar med optimistjollar. Varje år deltar en eller flera av de unga seglarna i världseliten. Vid fyllda 16 år övergår ungdomarna till E-jolle, och i år har även en trissjollesektion bildats. Dessutom har klubben  köpt in två H-båtar för att ge de lite äldre ungdomarna möjlighet att segla kölbåt och delta i Match Race-tävlingar, som blivit populärt.

Gunnel Lindberg på Kungsbackafjorden 1944.
(Bild ur SS Kaparens jubileumsbok 1981)